FlanEllen

Det är flera år se nu men för en gång skull fungerar mitt minne som det ska...

det var ett höstlov i högstadiet och vi hade åkt ut till jockes land för några dagar.

efter nån dag eller två var vi ju, som man alltid är, i klorna på det stora sötsuget! ingen av oss hade ju fyllt körkort så Jag, Thomas och Mican bestämde oss för att cykla till macken 8km bort.

Vi började gräva fram cyklar som låg/stod gömda på diverse hemliga ställen på tomten, vi lyckades skrapa ihop två herrcylkar och en barncykel... Jag drog självklart nitlotten och såg en lång färd framför mej sittandes på den lilla oranga cykeln med knäna spretandes för att inte slå i styret..

Infrastrukturen i Annarby/Skirhult är inte den mest mordena och jag halkade snabbt efter de andra två som lätt susade iväg längs de knögliga grusvägarna.

Tillslut, precis innan vi kom fram till stora vägen, lyckades jag övertala Mican med all min list och hon övertog pygmecykeln... väl framme vid macken fick vi sedan vänta på henne i 10min.

Vi handlade och sedan bytte vi tillbaka cyklarna (vilket senare skulle göra mej ganska så (skade-)glad!!)

Thomas som hade varit och handlat på macken förut sa att han kände till en genväg och cyklade iväg i motsatt riktning från där vi hade kommit. Naiva som vi var litade vi på honom och cyklade efter. Vi svängde in på en väg som ledde till en motorcross-bana och fortsatte på en traktorstig rakt in i skogen.

Han mumlade nått om en stig och rätt som det var svängde han av rakt in i skogen på en för oss helt obefintlig stig...och det var nu min skadeglädje uppenbarade sej när det visade sej att det inte gick att leda cykeln i terrängen utan vi fick bära dom =) Thomas ledde oss runt i skogen i 2½timma. Våra mobiler hade ingen täckning och det var en i sällskapet som blev panikslagen vi tanken på att vi kankse aldrig skulle komma ur skogen(jag och Thomas var aldrig speciellt oroliga) oj nu försa jag mej vem den oroliga va.

3 timmar och en stor godispåse senare, för att inte tala om blöta skor efter att ha klaffsat runt i en bäck, kom vi ut på en större väg..och man kunde riktigt se hur hoppet kom tillbaka till fröken orolig..

Det visade sej dock att det var nått bekant med vägen och att det även var något väldigt bekant med den motorcrossbana som vi lite senare kom fram till...

Så det var ju bara att bita i det sura äpplet och cykla hela långa vägen, där nedförsbackarna så klart hade blivit uppförsbackar, tillbaka till huset..

slutsats = genvägar är inte Thomas grej... och om ni går bort er i skogen ät inte upp hela godispåsen för då får man skäll när man väl hittar hem..